Då jag är som absolut känsligast, jag börjar gråta för ingenting, jag blir sur för ingenting

men glad blir jag banne mig inte, hur kan de vara så svårt att bara bli glad?

jo bor man i  en jävla inavels håla så är de svårt att vara glad, de ända jag vill är att flytta.

Jag har även kommit fram till att det är dags för en ändring i mitt liv, jag kan inte leva som jag gör längre.

Jag är aldrig ute och träffar polare längre och när jag väl träffar dom så blir det för mycket alkohol, jag orkar inte gå upp på morgonen och jag kan inte sova på nätterna.

De kanske verkligen är min tur att känna mig svag nu, att inte orka vara lika stark längre.

Jag saknar alla mina syskon och framförallt pappa, som jag kommer på undanflykter och dåliga ursäkter till för att inte åka dit, men nu när jag tänker efter så vill jag dit, få krama om mina syskon få känna mig saknad utav dom.

Mamma jobbar hela tiden och när hon väl är ledig så sover hon eller bara är. det är sällan vi gör något ihop, de kan jag väl säga att jag och pappa inte heller gör, men jag träffar inte honom så ofta längre så de är skönt att bara vara också och veta att han finns där.

Den första augusti flyttar freddie upp från västervik, ska bli kul att få träffa honom då vi snackat så himla länge utan att träffats, de är säkert tre år vi har snackat men det inte blivit något mer än så.
Nu kan vi iaf inte säga att vi bor för långt ifrån varandra för att ses, för snart tar det ju faktiskt bara ca 45 minuter att åka till varandra, de här är verkligen något jag ser fram emot...

nej nu blir det en ny film.

Krampå'se pappkasse